Minne av en spelning – konstig men härlig

En vårdag i Stockholm fick jag via Kulturama en uppgift att spela på en skola. Jag skulle spela några låtar under lunchen i en skolmatsal. Det var enligt uppgift en högstadieskola och jag var helt hundraprocentigt övertygad om att jag skulle mötas av truliga, kaxiga tonåringar som rent ut sagt skulle skratta ut mig och min lilla akustiska gitarr. Kanske skulle jag till och med få en fralla kastad i huvudet. Alla mina farhågor kom flygandes och landade i min redan skapliga nervositet. Okej, bit ihop, det är bara att göra…tänkte jag medan jag sneddade över skolgården.

Jaha, och så sitter jag plötsligt där med min gitarr efter att ha bett mattanterna agera ljudtekniker och höra så att ljudet är lagom högt, redo att möta publiken… Och så kommer de. En hel hord av 7-åringar väller in i matsalen. Var är de truliga tonåringarna? Skulle inte de ha lunch nu? Jag har ju bara en massa engelska låtar, lite hjärta och smärta som borde funka skapligt när man är 14. Men det här är jag INTE beredd på..!

Barnen slamrar med plasttallrikarna och slänger sig ner på stolarna så nära de kan komma artisten som ska förgylla deras lunch genom ljudmassan av slamrig matsal, barnskratt och stolar som skrapar. Och jag börjar sjunga, ja vad ska jag göra?? De tittar och tuggar, några springer och hämtar mer mat, andra stannar upp, hänger över stolsryggen och lyssnar intensivt. Jag avslutar första låten och de applåderar förtjust, tindrar med ögonen och tjoar. Då börjar jag slappna av, ignorerar det komiska fakta att jag sitter och spelar en låt om vuxenbråk i en vuxenvärld inför 7-åringar med köttfärssås runt munnen – de tycker ju att det här är kul! Så jag kör nästa låt och när jag berättar att låten handlar om min Morfar skriker någon ”Min Mormor är JÄTTEgammal, hon är 92 år!” och i nästa sekund har jag hjälp av två små killar som med stor entusiasm trummar i takt med musiken mot bordsskivan.

Det börjar slutligen glesna vid borden och lunchen är slut, jag packar ihop och går via korridoren mot utgången. Jag hinner inte så långt innan jag har ett helt litet tjejgäng omkring mig som säger ”Du var bäst!” och ”Du, vet du, jag heter också Sofie”.  Jag lämnar skolan med ett leende, en lättnad och en kärleksfull känsla i magen. Det låter som en klyscha, men det slår mig faktiskt vilken glädje musik kan vara för så många. Det kvittar om man är 7 eller 97, om man förstår orden eller inte, om man lyssnar till en stor stjärna eller en nervös student  eller om man sitter i en bullrig matsal och äter spaghetti med köttfärssås. Musik är glädje.

 

GitarrSofie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s