Karaokedröm

Karaoke

Alltså, karaoke! En kväll i Peking gick vi till ett karaokeställe. Och ingen skrålig lite hörna à la Finlands färja/kvarterskrog-style, nejnej! Ett eget litet rum, med blingblingade tapeter, discobelysning (här kunde man välja flygande prickar, hjärtan etc. i rött och grönt), storbilds-tv, dator att välja låtar på (fanns enligt receptionisten ”bara några tusen engelska låtar” när vi frågade om allt var med kinesisk text…tja, det skulle väl räcka…) och blev vi törstiga av allt sjungande – var det bara att beställa in en drink, och blev vi hungriga av allt sjungande – var det bara att beställa in en nudelrätt. Fantastiskt! Om det hade funnits ett sådant här ställe i Malmö hade jag varit stammis. Så sjukt kul. Jag hade kunnat stanna där inne i det där sångrummet i en hel vecka och sjunga tills jag blev hes: Riiiide Sally Riiiiiiiiiide!

Musikspaning i Peking

Nyss hemkommen efter en vecka i Peking. En otroligt spännande resa och intensiva dagar med massor av nya intryck! Smått yr i bollen av allt nytt att ta in; historia, kultur, människormänniskormänniskor, mat, shopping (ett ämne för sig…!) – och jag behöver nog lite mer tid att sortera allt vi sett och upplevt… Lite musikspaning blev det iallafall!

Ett besök på Pekingoperan. Vackra dräkter och masker, symbolik och skrammelorkester.

PekingOperaPekingOpera

                               PekingOpera

Vi bodde i Hutongerna, den gamla delen av Peking med låga hus och smala små gator. Längs med en större gata låg ett pärlband av musikaffärer, här en där butiksinnehavaren satt och spelade på det traditionella stänginstrumentet Erhu, en tvåsträngad fiol kan man säga. Utanför en annan satt en äldre herre och spelade cello.

Musiker ErhuMusiker Cello

Och så ett musiktips från Kina, en så vacker låt. Gitarr, stråkar och sång. Så enkelt. Och vackert. Enjoy!

Dida, Kankan.

Dida - Kankan

Minne av en spelning – konstig men härlig

En vårdag i Stockholm fick jag via Kulturama en uppgift att spela på en skola. Jag skulle spela några låtar under lunchen i en skolmatsal. Det var enligt uppgift en högstadieskola och jag var helt hundraprocentigt övertygad om att jag skulle mötas av truliga, kaxiga tonåringar som rent ut sagt skulle skratta ut mig och min lilla akustiska gitarr. Kanske skulle jag till och med få en fralla kastad i huvudet. Alla mina farhågor kom flygandes och landade i min redan skapliga nervositet. Okej, bit ihop, det är bara att göra…tänkte jag medan jag sneddade över skolgården.

Jaha, och så sitter jag plötsligt där med min gitarr efter att ha bett mattanterna agera ljudtekniker och höra så att ljudet är lagom högt, redo att möta publiken… Och så kommer de. En hel hord av 7-åringar väller in i matsalen. Var är de truliga tonåringarna? Skulle inte de ha lunch nu? Jag har ju bara en massa engelska låtar, lite hjärta och smärta som borde funka skapligt när man är 14. Men det här är jag INTE beredd på..!

Barnen slamrar med plasttallrikarna och slänger sig ner på stolarna så nära de kan komma artisten som ska förgylla deras lunch genom ljudmassan av slamrig matsal, barnskratt och stolar som skrapar. Och jag börjar sjunga, ja vad ska jag göra?? De tittar och tuggar, några springer och hämtar mer mat, andra stannar upp, hänger över stolsryggen och lyssnar intensivt. Jag avslutar första låten och de applåderar förtjust, tindrar med ögonen och tjoar. Då börjar jag slappna av, ignorerar det komiska fakta att jag sitter och spelar en låt om vuxenbråk i en vuxenvärld inför 7-åringar med köttfärssås runt munnen – de tycker ju att det här är kul! Så jag kör nästa låt och när jag berättar att låten handlar om min Morfar skriker någon ”Min Mormor är JÄTTEgammal, hon är 92 år!” och i nästa sekund har jag hjälp av två små killar som med stor entusiasm trummar i takt med musiken mot bordsskivan.

Det börjar slutligen glesna vid borden och lunchen är slut, jag packar ihop och går via korridoren mot utgången. Jag hinner inte så långt innan jag har ett helt litet tjejgäng omkring mig som säger ”Du var bäst!” och ”Du, vet du, jag heter också Sofie”.  Jag lämnar skolan med ett leende, en lättnad och en kärleksfull känsla i magen. Det låter som en klyscha, men det slår mig faktiskt vilken glädje musik kan vara för så många. Det kvittar om man är 7 eller 97, om man förstår orden eller inte, om man lyssnar till en stor stjärna eller en nervös student  eller om man sitter i en bullrig matsal och äter spaghetti med köttfärssås. Musik är glädje.

 

GitarrSofie

Känner mig lite starkare när du håller om mig

Har haft ett komp i huvudet ett tag. Det har snurrat runt där men inte blivit något. Idag när jag kom hem satte jag mig med gitarren och något tog form. Det kom ord, på svenska – var ett tag sedan jag skrev på svenska, men det kändes liksom rätt idag. En start på någonting som nog kan bli något tror jag. Återkommer…

Finns i sin korthet att höra här:

Songwriting in progress

 

Guiding Light

Guiding Light är ingen ny låt, men just nu är den alldeles färsk på min YouTube-kanal. Det är en inspelning från slutkonserten på Kulturama (var ursprungligen en video, men hade lite väl många nackar, huvuden och öron i bild…så det fick bli ett foto istället) och ljudet är inte det bästa att önska. Men Guiding Light är en av de där låtarna som liksom skrev sig själv. Det gör inte alla, kan jag säga. Jag satt vid pianot en kväll och den bara kom till mig som en självklarhet. Och jag ville inte ändra ett enda ord eller ackord dagen därpå, inte peta i det som redan kändes komplett på något sätt. Kanske för att den hade skrivits genom någon slags direktlänk från hjärtat och ut i ord och toner.

Hursomhelst, finns att lyssna på här:

Guiding Light

Bröllop på Södertuna Slott

Vilket fantastiskt bröllop! Brudparet så vackra, miljön underbar, vädret strålande, festen otroligt skoj, stämningen hjärtlig och varm, hela helgen var  – ja, fantastisk!

Södertuna Slott
Södertuna Slott.

Brudparet
Det vackra brudparet!

Framförde två låtar under vigseln; Arms med Christina Perri och Michael Bublés Everything. Klicka på bilden nedan för att höra ett litet smakprov från vigseln i Vårdinge kyrka:

Arms short clip

Lite senare under middagen fick jag ett önskemål och en spontan hejaklack (klacken av framförallt de spanska gästerna) att sjunga en trudelutt igen – smickrande och varmt i hjärtat.

SofieSofie

Stort tack Mikaela och David från hela mitt hjärta för att jag fick sjunga, och vara med på ert fantastiska bröllop! All lycka ❤